Personalen använde det dyra ansiktsvattnet för att rengöra diskhon

För oss som växte upp under 80-talet så såg skönhetstipsen annorlunda ut jämfört med idag. Minst sagt. Att min hud överhuvudtaget sitter kvar i ansiktet får ses som ett smärre dermatologiskt mirakel.

Enligt random ovetenskapliga råd i tidningar som Mitt Livs Novell och Veckorevyn (dåtidens motsvarighet till Youtube och Google), så skulle vi nämligen sola solarium och bleka håret genom att pressa citron i det. Att tvätta håret med öl var ett annat favorittips, även om många av mina kompisar hällde i sig ölen invärtes istället då de blandade ihop det med effekten av öljästtabletter. Vi åkte på charterresor flera gånger per år (klimathot var inte riktigt på medaljongtapeten då) och den som kom hem med schystast bränna vann. Jag försökte sminka över mina fräknar med drivor av brunpuder som täppte igen porerna och i rengöringsväg så lånade jag mammas allt-i-ett-produkter som hon hade beställt från något postordermärke. Ansiktsmask? Det fixade vi själva med hjälp av en geggamoja gjord på havregryn, honung och vatten! För det hade någon tipsat om i Veckorevyn.

Sedan började jag tjäna egna pengar och då var det lyxigaste som fanns Cliniques
produkter, vars ansiktsvatten gjorde att bomullstussarna blev alldeles svarta av skit de sög upp från mina porer. Det riktigt gnisslade om huden och sedan blev ansiktet så stramt att jag var tvungen att smörja in det med Nivea Vaselin för att huden inte skulle spricka.

Först flera år senare, på 00-talet, berättade en väninna som jobbade på NK:s skönhetsdisk att personalen använde just Cliniques ansiktsvatten för att rengöra diskhoarna med, eftersom det var så starkt. ”Men jag skulle aldrig använda skiten
i ansiktet!” kvittrade hon. Intensivt solande (utan korrekta solskydd), noll skydd mot vind och blåst, felaktiga produkter, undermålig rengöring och i perioder ett halvt paket Marlboro Light Menthol om dagen – ja, huden tog sannerligen stryk.

Det var först när jag fyllt 35 (jag är 47 idag) som jag blev både varse om två saker: 1. Min hud såg inte ut som tidigare, utan hade fått många linjer och pigment förändringar.
2. Det mesta jag hade lärt mig om ”hudvård” var egentligen vanvård.

Tack och lov är det faktiskt aldrig försent att börja ta hand om huden och ge den korrekt behandling, rengöring, återfuktning och omvårdnad. Du kan till viss del reparera en del skador från tidigare synder, men inte alla. Min hud idag är exempelvis i mycket bättre skick än då jag var 35. Hade jag skött om den som jag borde redan sedan tonåren så hade jag nog fortfarande blivit leggad på Systemet. Ta ansvar för din hud, oavsett hur gammal du är.

- Charlotta Flinkenberg är mediaentreprenör, författare och grundare/chefredaktör
för Netstyle.se.